s' 2 år sedan och saknaden är stor

att vakna av en klump och tror att man drömmer, fast man inser snabbt att man inte drömmer är inte speciellt skoj.
att känna ångest i hela kroppen, men ändå kämpa sig för att ens ta på sig.
att göra saker som alltid är rätt är faktiskt inte så himla lätt. Hålla sig för att inte börja gråta, fastän man känner att gråten vill bara komma ut och skrika.
Idag är det 2 år sedan min morfar försvann ifrån mig, ifrån oss. Jag kan fortfarande inte fatta det, har fortfarande inte hunnit att säga hejdå till dig ännu, vart tog du vägen? Jag saknar dig så.
Går det verkligen att sakna någon så mycket så att man inte vet vad man ska ta sig till?
Morfar, jag saknar dig. Jag vill att du ska vara här och se allt som händer. Snälla kom tillbaka till oss, det är mycket bättre.
Morfar alla minnen, när du skällde på mig för att jag inte hade någon hjälm på mig när jag åkte sparkcykel, när du skällde på mig för att jag hade målat vid din ingång. Morfar, jag har efter alla år insett att du bara brydde dig om oss, du menade verkligen inget elak, du ville oss alla väl.
Tack vare dig är jag den jag är idag.
Morfar, jag önskar bara att jag bara kunde få se dig och säga tack. Tack för allting morfar, du var den bästa som existerade. Du som ville kämpa men när du fick reda på sjukdomen gav du upp, du visste vad som skulle hända. Det spelade ingen roll hur mycket du än kämpade. Jag vill bara tacka att du fanns vid mitt liv i 14 år.

Jag saknar dig.

Jag älskar dig ♥

8/1-08, då mitt liv förändrades.

/ säändr


s' här kommer alla känslorna på en och samma gång.

vet inte riktigt vart jag ska börja men någonstans måste jag ju ändå..

2007, hur ska man förklara det året? ett bland de värsta åren men ett av de bästa, fick träffa min bästa vän som jag är otroligt stolt över. men i november fick jag kontakt med en annan person som jag inte tänker nämna namnet på. i oktober hade året börjat bli ett bra år igen men det kändes ännu bättre när jag hade er två i min närhet. men i slutet i december när jag var på teneriffa så får jag reda på att min morfar ligger på sjukhus, och då rasar min värld igen.

2008, kom och det var det året min morfar dog, han försvann ifrån oss alla. den 8 januari, det var då skolan precis hade börjat och jag kommer ihåg hur jag intalade mig själv att gå för hans och er två som betydde mest i mitt liv skull. jag kämpade på hela skoldagen och på något sätt kände jag mig trygg och glad i skolan. för efter skolan visste jag att jag hade er två som jag kunde snacka med. månaderna gick och jag kände att kärleken började krypa fram inom mig som jag inte ville erkänna. men tillslut sa jag det till dig och vi ville försöka, men vad hände? de små "roliga" tjaffsen blev till något stort bråk som gjorde att vi tappade kontakten någon gång i juni.. jag kämpade på som att ingenting hade hänt, för jag ville gå vidare. träffade en annan kille i juli som jag inte var kär i direkt men vi blev tsm.. då hade jag inte pratat med dig på en hel månad och bestämde mig för att berätta det för dig vad som hände i mitt liv, för jag ville fortfarande att du skulle få veta. du önskade mig lycka till men tillslut började vi bråka igen.. dagarna gick och jag kände hur hemskt det var att bara bråka med dig, så jag och han gjorde slut i augusti.. ville få tillbaka kontakten med dig, men vågade inte riktigt att chansa, vad skulle hända? bråka ännu mer eller bara skita i varandra? men tillslut tog vi upp kontakten igen, och du hade en annan. jag var glad för din skull men kände fortfarande att jag hade känslorna för dig. ju mer vi snackade ju gladare blev jag och tillslut gjorde även du sluta med henne för att kunna prata med mig. månaderna gick och vi var glada och jag kände att jag hade allt jag ville ha, kärleken och mina underbara vänner. men veckan innan jag fyllde år, på en tisdag börja vi bråka, och bråket blev bara större och större. jag kommer ihåg hur krossad jag kände mig och hur mycket jag grät för att vi bråka. jag ringde min bästa vän och jag kunde knappt prata för att jag var så ledsen. dagen efter klockan halv 8 på kvällen får jag ett sms ifrån din kompis och där stannar hela min värld till. att en sådan underbar person som dig hade gjort något sånt kunde jag inte få in. jag svalade och hoppades på att du skulle bli bättre. veckan efter var det min födelsedag, kommer ihåg hur mycket jag önskade att du bara skulle skicka ett sms till mig och gratta mig, men visste att du inte kunde och jag blev så jävla sur och besviken på mig själv att jag hade bråkat med dig. men tillslut får jag ett grattis ifrån mig och jag kände mig lättad att du fanns där fortfarande.
månaderna fortsatte att gå och jag hoppades bara hela tiden att en dag skulle du må bra igen.

2009, började bra. månaderna rullade på som vanligt men kände mig pressad tack vare skolan, den stressade mig som jag vet inte vad. men ville göra det först och främst för min bästa vän men även för dig. jag svalade alla problem jag fick och försökte med skolan. men det hjälpte inte vilket gjorde att jag började skolka.. varför jag gjorde det har jag inget riktigt svar på, men ville inte vara i skolan, kunde inte vara där. satt bara hemma och bara tittade rätt ut. många telefonsamtal hem gjorde att jag började gå till skolan igen, men gjorde aldrig mitt bästa för jag hade ingen lust att klara av skolan då. men äntligen kom klassresan som alla hade längtat till på ett sätt, men det var det sista vi skulle få göra med 9c. vi åkte till danmark, allt gick helt som jag ville. hade roligt och allt sånt tills näst sista dagen. tänker inte gå in på det, men det fick mig att tvivla.. men danmarks resan med 9c kommer jag aldrig att glömma. men jag kommer även aldrig glömma hur mycket en vän kan svika. balen kom, och jag kände mig inte alls pepp för jag visste vem som var där, men jag bet ihop och sket i det och hade jätteroligt ändå. sedan kom skolavslutningen, fan vad hemskt det var.
sommarlovet hur ska man förklara det? kreta två veckor, mycket bråk med dig igen fyfan vad jag hatade vissa dagar på kreta, men ändå var det så skönt att bara komma bort ifrån allting och bara kunna ta hand om sig själv lite. veckan efter drog jag till småland för att träffa mina underbara kompisar därifrån, jag hade knappt pratat med dig då men då och då skickade du sms och vissa nätter satte jag mig upp i sängen och bara titta runt, varje gång trodde jag att du hade kommit dit för att se mig. vissa nätter drömde jag det värsta mardrömmar jag har haft, bla med dig och sedan med det som hände i danmark, hur skulle jag kunna släppa det? men varje dag tänkte jag bara på mina vänner där nere och jag kände mig så jävla glad att få kunna ha det bra utan att tänka på något som hade hänt.
men hur skulle gymnasiumet vara? jag ville att du skulle veta, jag ville att du skulle vara där för mig.. jag var rädd men ändå lättad att jag kunde få visa vad jag kunde i en skola som ingen visste något om mig. allting började bra och jag kände verkligen hur glad jag var att jag hade valt den linjen. men när jag gick på APU;n så sms du mig igen och jag fick ett slag i hjärtat, jag ville inte förlora dig men samtidit inte ha dig så nära som vi hade haft, jag började bli förvirrad igen. jag ville inte komma tillbaka på samma ställe som jag var några månader innan. jag fick fram mitt riktiga jag och fortsatte som att ingenting hade hänt och jag kände mig så lättad att jag kunde göra det.
jag har tagit så mycket skit ifrån dig men ändå varit stark. jag har bråkat om dig med han som var min bästa killkompis som inte är det nu. jag visste inte vad jag hade att säga men jag visste att jag var kaxig och tyken för jag vet att du betyder något för mig.
nu den 23 november inser jag att det bara är 2 dagar kvar tills det är två år sedan vi började snacka.. hur ska jag kontrollera det? jag sitter här och är rädd hur jag ska kunna kontrollera det, men samtidigt vet jag att jag kan om jag bara vill.
du betyder fortfarande något för mig, men inte lika mycket som du gjorde då. men jag hoppas att jag alltid kommer få ha någon plats i ditt liv, för det vill jag ha.

men detta vill jag även tacka min bästa vän som har funnits där för mig i alla lägen. tack, jag älskar dig det hoppas jag att du förstår. jag hoppas att det alltid kommer vara vi två.

/ säändr


s' sakna eller sakna inte?

Det är först nu som jag börjar inse hur mycket jag egentligen har gjort för dig. Nu som jag inser att jag har gjort så mycket fel pågrund av dig, för att du betydde något för mig. Dagarna passerar och för varje dag tänker jag mer och mer på vad jag har gjort för dig. Börjar även tänka om jag har fått lika mycket tillbaka ifrån dig? Jag vet att det inte är sant att du har gjort så mycket för mig, fast ändå har du gjort det fast på ett annat sätt. Jag kan själv inte förklara hur du gjorde men jag vet vad du gjorde för mig och det är nog det viktigaste. Men min största gåta är ändå om du verkligen behövde mig så mycket som du sa till mig? Jag tror faktiskt inte det, för du verkar ju ha det underbart nu? Eftersom du aldrig hör av dig eller något sånt. Jag vet inte ens hur du mår, och jag brukade alltid få veta det först? Få veta hur du mådde, vad du hade gjort under dagen, om du var ledsen, glad eller vad som helst. Jag fick ändå reda på det under dagen, men nu vet jag ingenting. Absolut ingenting, och det gör mig tom inuti. Jag vet själv att jag aldrig kommer att glömma av dig, men för mitt eget bästa så ska jag inte skicka sms till dig först eller något. För om du vill mig något så vet du vart jag finns, vad är du rädd för? Rädd att jag ska säga att jag bara vill vara vän med dig? Betyder inte vänskap något för dig längre? För ärligt talat så tror jag faktiskt att du bara ha tagit mig som vän, ingenting annat. Det var faktiskt du som berättade för mig att jag betydde så mycket för dig, men hur kan du göra så som du gjorde då? Visst jag kan ha fel du kan ha älskat mig, men inte så länge som du har sagt, men då får du ju berätta det för mig.
Snart två år, du kommer fortfarande finnas i mitt hjärta oavsett vad som än händer. Jag kommer fortfarande fantisera att du kommer hem till mig och säger rätt i mina ögon att du älskar mig.
Men jag måste inse att det bara är en dröm..
Men våra minnen vi har skapat, det kan jag lova att de finns med mig överallt, vad som än händer.
Du kan inte ändra på mig mer, för jag nu vet jag att jag blir knäckt och inte klarar av den personen, du får säga vad du vill och hur du vill, men du kan ha klart för dig att jag inte kommer ändra mig någonting för din skull, kommer inte ta tillbaka dig eller något. För vad fan får jag tillbaka?

Jag älskar dig min vän, ingen kan ändra på det, oavsett hur besviken jag är på dig just nu. 
Nu när jag skriver detta får jag tårar, jag kan inte hjälpa det men alla minnen, alla skratt, tårar, skrik har du glömt av det? Det har inte jag.



/ säändr

M' för mycket tankar på en kväll

Jag har fått lära mig att om man vill ha ut sina känslor på bästa sätt ska man skriva ett brev. Innan jag gjorde detta tyckte jag det var hur fjantigt som helst och fattade inte poängen. Men när jag gav upp och äntligen gjorde det så känns det lite bättre, jag börjar acceptera det som hänt och går vidare. Förvandlar dessa dystra tankar till minnen.

Hur ska jag egentligen börja?
Jag saknar dig. Men de orden räcker inte till för det jag känner, jag känner en enorm saknad och en jävla massa sorg. Det känns som jag aldrig riktigt lärde känna dig, jag vet inte så mycket mer än hur gammal du är, vad du heter och lite andra småsaker. Som att du älskade pomac, alltid drack liten jordgubbsmilkshake på mcdonalds, du fick alltid en rolig min när du åt sura godisar, och att du var världens bästa pappa. Jag skäms så jävla mycket för allt jag gjort i mitt liv som du säkert sätt och vet om, jag vill göra dig stolt. Jag känner av din närhet ibland, det känns som jag kollar in i dina ögon om kvällarna när jag kollar upp på samma stjärna varenda kväll. Jag saknar dig pappa, jag har ett kort på dig och mig från liseberg mitt här framför datorn, jag ser så trygg ut och kan inte låta bli att längta tillbaka. Jag har inte så mycket ord kvar men jag vill att du ska veta att jag älskar dig och jag skulle göra vad som helst för att få träffa dig igen, även om det bara var för en minut.
Jag har äntligen accepterat det här nu, att du inte kommer komma tillbaka, men jag kan inte sluta hoppas. En dag kanske det är du som ringer på dörren.

// mäända

M' för mycket tankar

Tankarna bara flyger omkring inuti mitt huvud. Det känns som det aldrig tar stopp. Har ni hört de där ordspråket "Glöm dina problem, för imorgon kommer nya"? Jag tycker inte det stämmer alls eftersom proböem följer efter än, hur snabbt man än springer, även om man gömmer sig. Tja, jag ska egentligen inte klaga på mitt liv, jag har tak över huvudet, mat på bordet och jag kom in på det gymnasium jag ville. Det är väl så det ska vara? Då är tydligen allting perfekt. Men under ytan finns det så mycket mer.

Jag tänker inte skriva hela min livshistoria här på bloggen och internet, men eftersom jag snart sprängs utav mina tankar måste jag få skriva av mig.

December 2001 hände en sak i mitt liv som bland annat gjorde mig till den person jag är idag, min pappa försvann i en flygolycka i USA, och ingen vet än idag vad som hände eller om han lever eller är död. Pågrund av detta har jag gjort massvis med snesteg i mitt liv.
6 år efter detta hände förstod jag att jag aldrig kommer att få träffa min pappa igen, jag började umgås med helt fel umgänge och gjorde saker som en normal 13/14 åring inte ens visste att man kunde göra. Jag rökte minst ett paket cigg om dagen, drack mig full jämnt, rökte på och ja för att prata ren svenska så betedde jag mig som en jävla fjortishora, och det är ingenting jag är stolt över. Men när jag nu ser tillbaka 2 år efter så ångrar jag inte mycket av det jag gjorde då, för hade inte det hänt hade jag inte varit den personen jag är idag.
Jag kan även berätta att i slutet av april detta året hände det mig något som endast mina närmsta vet om och det är ingenting jag tänker skriva ut här, och pågrund av det som hände så har jag fått så himla mycket problem att jag snart inte orkar att hålla huvudet uppe längre. Även det som hände för 2 veckor sedan tynger ner mig och jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Problem problem problem, alla har det och alla vet väl hur det känns. Men jag har bara en fråga kvar, om det nu finns någon Gud som ska hjälpa en i allt, Vart i helvete är han?

// mäända

S' självförtroende, något väldigt svårt.

Sjävlförtroende är det inte så många som har faktiskt. Det är inte många av mina vänner som har det. Jag har verkligen inget bra självförtroende men jag jobabr på det väldigt mycket. För varför ska man inte ha bra självförtroende? Det jag menar nu är att man ska vara nöjd över sig själv, klä sig som man vill, sminka och ha håret som man vill. Det är speciellt tjejer som tänker "nej men jag måste sminka mig för annars är jag ful eller ser äcklig ut". Men när man väl sminkar sig får man tårar i ögonen för att man ser sig själv som den fulaste i världen och allt sånt där.
Tyck inte det, alla är fina på sitt sätt, inte den man försöker vara för att kunna "passa" in. Vänner tycker om dig för den du är , inte någon du försöker vara eller likna. De accepterar dig för så som du vill se ut även om du inte tror det. Och de som kommenterar att du är ful utan smink är ingenting att ha, eller för att de är avundsjuka på hur jävla fin du är utan smink!
Jag har även stött på killar som har dåligt självförtroende, vissa tjejer klämmer alltid ut en kommentar som "kolla hur snygg han är, fyfan hans hår m.m" men vadå? Tror ni inte att killar klär sig fint, fixar håret för att inte visa sitt riktiga jag? Nu är det kanske inte så att alla killar gör så för det, men de flesta jag har pratat med har gjort det för att de har dåligt självförtroende.
Nu säger inte jag heller att ni ska ha världens toppsjälvförtroende, för de har ingen. Men va nöjda över er själva, det finns inget fel.

Det som jag gjorde var för att fixa mitt självförtroende lite mer var att titta mig själv i spegeln 1 minut varje dag utan att kolla bort och intala mig själv "fan jag ser kanske inte ser så dum ut ändå", när jag hade fått in det satte jag mig längre tid framför spegeln och bara glodde in. Visst det kanske låter fjantigt men det hjälpte jävligt mycket för nu vågar jag gå inne i stan osminkad med sköna kläder som jag tycker om utan att skämmas.

Så alla där ute, se på er ni ser inte så dumma och fula ut som ni tror!

/ säändr

S' 8/7-09, då var det ett och ett halvt år sedan

Läste just min systers blogg. När jag läste ett speciellt inlägg visste jag direkt vad det handlade om, även om jag läste första raden.
För två dagar sedan var det 18 månader sedan min morfar lämnade oss.
Det var just den dagen några minuter över 4 som jag vaknade av att telefonen ringde, på morgonen! Jag satte mig direkt upp och fattade att min morfar inte fanns kvar på jorden.
Det var just den dagen min mormor, min mamma och min syster hade åkt hem för att läkaren sa "det är ingen fara". Just den dagen utav alla andra som de lämnade morfar ensam och han somnade in helt själv. Men visste han om att han var själv?

Jag kom den näst sista dagen jag var där, jag och min syster kom in till rummet där han var med några andra patienter. Jag och min storasyster möttes av chock som fick oss att storgråta, morfar, våran älskade morfar hade många slangar runt sig, ögonen slutna och han andades tungt, nästan som han tyckte det var jobbigt.
Vi gick ut i väntesalen och grät och kramade om varandra.
När vi hade samlat ihop oss och lugnat oss lite kom vi in till vår älskade morfar igen och en läkare hade kommit. Han skulle få ett eget rum, som vi alla tyckte var bra.
När han var där i sitt egna rum gick allting för fort.
Stora doser morfin, då och då tryckte han våra händer, vi kunde inte formulera vad han nu försökte att säga. Mindre än ett dygn efter att han hade kommit till det egna rummet så var han i koma.

Min älskade morfar, jag saknar dig så mycket! Snälla kom tillbaka.
Jag vill bara spola tillbaka tiden då du fanns på jorden.

/ Säändr

S' livet går vidare ♥

Jag tänker fortfarande på det som kunde ha hänt i fredags, alltså den 26 juni. Vad hade hänt om jag inte hade kaxat och varit feg? Inte vågat att säga emot? Hur skulle de andra reagera?
Det är något jag tänker på, även om det är inte hände något så vet jag faktiskt inte vad som kunde ha hänt.
Jag säger ofta till mina vänner att man ska glömma allt som är dåligt och bara kämpa på.
Jag vet själv att det är svårt att kunna göra det, men jag vet att mina vänner är starkare än vad de tror, visst det kanske jag också är det är inte det jag menar. Men på något sätt har den en vilja som jag inte har fattat hur man får den.
Det finns vissa personer runt om som är helt sjuka i huvudet och jag förstår mig inte på hur de ens kan tänka göra något. Jag som har varit med om massa olika saker, inte bara mig själv utan mina kompisar har blivit utsatta för saker som jag har hjälpt till med. Så jag vet vad jag snackar om, för jag vet hur det känns att må toppen och äntligen fått allting på plats och sen helt plöstligt kommer någon och säger ett ord eller rör en och då kan man vara tillbaka på den gamla tiden som man inte ville ha..
Jag vet att man inte ska tänka negativt, men hur ska man kunna tänka positivt när man är rädd för att se världen?
Tänk om man inte duger till? Tänk om något händer en igen?
Hur många funderingar har man inte egentligen?
Måste man vara rädd för att sitta själv vart som helst, får man inte göra det utan att någonting händer eller att man känner obehag?
Jag försöker själv att se framåt, positivt och att man inte ska vara rädd.
Men jag vet hur det känns att vara rädd, på riktigt.



/ Säändr


S' Slippa vissa saker

Jag är riktigt besviken på mina föräldrar ibland asså.
Visst ibland kan de vara små saker, men nu har det blivit
mycket värre.
Jag är inte här för att alla ska tycka synd om mig, nej det är
inte det, utan jag saknar gläjden att kunna vara hemma.
Men hur ofta är jag hemma då? Ingenting, när jag är hos
mamma är jag ute tills hon har somnat, då hinner jag inte
träffa henne. När jag är hos pappa låser jag in mig på mitt
rum eller som nu har jag börjat vara ute tills de går och
lägger sig.
Visst säkert älskar jag mina föräldrar, men just nu har det
gått för långt än vad det skulle. En av min förälder kastar ut
elaka kommentarer som är till mig, jag tar självklart åt mig och
det har faktiskt satt sina spår. Personen kan bara kolla på mig
och skratta och säga en elak sak utan att jag ens har sagt något.
Att jag är ful med piercings bla.
Men då säger jag såhär, och om jag har piercing? Ska inte du som
förälder tycka ens barn är fin oavsett hur hon/han ser ut?!
Om man nu tycker att ens barn är fult pga av det behöver man ju
inte säga sådana kommentarer hela jävla tiden.
Ni var faktiskt inte heller så perfekta när ni var små kan jag nog säga.
Jag tror att ni gjorde något dumt också.

/ Säändr

M' another day in paradise ♥

Precis läst den bloggen jag länkade till precis som är under namnet " vila i frid ". Handlar om den 15 åriga Therese som ni säkert läst om i tidningarna, så jävla hemskt. Hoppas du har det bra i himlen iallafall!

Detta fick mig att tänka till lite, man vet aldrig vad som kommer hända och när. Tänk om jag hade förlorat en av mina vänner? Vad hade jag gjort då? Jävligt bra fråga, men jag vet att jag hade iaf inte lyckats vara så stark som de tjejer som driver den bloggen iallafall.

Kommer ihåg förra året när jag trodde att jag skulle förlora en av mina bästa vänner. Vi var allesammans på sannegårdsberget och drack. För att fira bästis faktiskt, vi hade fixat dricka och hon visste ingenting. Så söng vi när hon kom och hade de hur roligt som helst. Men helt plötsligt kommer en kompis fram springandes till mig och säger att Mathilda ramlat ner för berget och jag grips av panik och springer dit och de enda jag ser är hur hon ligger på marken med hur mycket blod som helst runt huvudet. En kille ringer ambulans och då får Mathilda panik och springer därifrån och dum som jag var hjälpte jag henne att gömma sig för ambulansen när den kommer. Men tillslut går vi ifrån berget jag och hon och ett fåtal killar och ska skölja hennes huvud och se hur stort och djupt såret är. När vi kommer in i tvättstugan på eketrägatan ringer jag och en kompis ambulansen igen och dom vägrar komma, jag skäller ut dom och svär som aldrig för och jag var hur rädd som helst. Jag kommer ihåg att det var kallt och mathilda skakade så hon fick min jacka. Hon mådde bättre men man var lika orolig ändå. Hon är helt okej nu och allt är bra med henne, men tänk vad som kunde hänt. Tänk om inte våran Mathilda hade funnits här idag.



Älskade Mathilda, älskar dig !

// mäända

RSS 2.0