Jag har fått lära mig att om man vill ha ut sina känslor på bästa sätt ska man skriva ett brev. Innan jag gjorde detta tyckte jag det var hur fjantigt som helst och fattade inte poängen. Men när jag gav upp och äntligen gjorde det så känns det lite bättre, jag börjar acceptera det som hänt och går vidare. Förvandlar dessa dystra tankar till minnen.

Hur ska jag egentligen börja?
Jag saknar dig. Men de orden räcker inte till för det jag känner, jag känner en enorm saknad och en jävla massa sorg. Det känns som jag aldrig riktigt lärde känna dig, jag vet inte så mycket mer än hur gammal du är, vad du heter och lite andra småsaker. Som att du älskade pomac, alltid drack liten jordgubbsmilkshake på mcdonalds, du fick alltid en rolig min när du åt sura godisar, och att du var världens bästa pappa. Jag skäms så jävla mycket för allt jag gjort i mitt liv som du säkert sätt och vet om, jag vill göra dig stolt. Jag känner av din närhet ibland, det känns som jag kollar in i dina ögon om kvällarna när jag kollar upp på samma stjärna varenda kväll. Jag saknar dig pappa, jag har ett kort på dig och mig från liseberg mitt här framför datorn, jag ser så trygg ut och kan inte låta bli att längta tillbaka. Jag har inte så mycket ord kvar men jag vill att du ska veta att jag älskar dig och jag skulle göra vad som helst för att få träffa dig igen, även om det bara var för en minut.
Jag har äntligen accepterat det här nu, att du inte kommer komma tillbaka, men jag kan inte sluta hoppas. En dag kanske det är du som ringer på dörren.

// mäända