att vakna av en klump och tror att man drömmer, fast man inser snabbt att man inte drömmer är inte speciellt skoj.
att känna ångest i hela kroppen, men ändå kämpa sig för att ens ta på sig.
att göra saker som alltid är rätt är faktiskt inte så himla lätt. Hålla sig för att inte börja gråta, fastän man känner att gråten vill bara komma ut och skrika.
Idag är det 2 år sedan min morfar försvann ifrån mig, ifrån oss. Jag kan fortfarande inte fatta det, har fortfarande inte hunnit att säga hejdå till dig ännu, vart tog du vägen? Jag saknar dig så.
Går det verkligen att sakna någon så mycket så att man inte vet vad man ska ta sig till?
Morfar, jag saknar dig. Jag vill att du ska vara här och se allt som händer. Snälla kom tillbaka till oss, det är mycket bättre.
Morfar alla minnen, när du skällde på mig för att jag inte hade någon hjälm på mig när jag åkte sparkcykel, när du skällde på mig för att jag hade målat vid din ingång. Morfar, jag har efter alla år insett att du bara brydde dig om oss, du menade verkligen inget elak, du ville oss alla väl.
Tack vare dig är jag den jag är idag.
Morfar, jag önskar bara att jag bara kunde få se dig och säga tack. Tack för allting morfar, du var den bästa som existerade. Du som ville kämpa men när du fick reda på sjukdomen gav du upp, du visste vad som skulle hända. Det spelade ingen roll hur mycket du än kämpade. Jag vill bara tacka att du fanns vid mitt liv i 14 år.

Jag saknar dig.

Jag älskar dig ♥

8/1-08, då mitt liv förändrades.

/ säändr

vet inte riktigt vart jag ska börja men någonstans måste jag ju ändå..

2007, hur ska man förklara det året? ett bland de värsta åren men ett av de bästa, fick träffa min bästa vän som jag är otroligt stolt över. men i november fick jag kontakt med en annan person som jag inte tänker nämna namnet på. i oktober hade året börjat bli ett bra år igen men det kändes ännu bättre när jag hade er två i min närhet. men i slutet i december när jag var på teneriffa så får jag reda på att min morfar ligger på sjukhus, och då rasar min värld igen.

2008, kom och det var det året min morfar dog, han försvann ifrån oss alla. den 8 januari, det var då skolan precis hade börjat och jag kommer ihåg hur jag intalade mig själv att gå för hans och er två som betydde mest i mitt liv skull. jag kämpade på hela skoldagen och på något sätt kände jag mig trygg och glad i skolan. för efter skolan visste jag att jag hade er två som jag kunde snacka med. månaderna gick och jag kände att kärleken började krypa fram inom mig som jag inte ville erkänna. men tillslut sa jag det till dig och vi ville försöka, men vad hände? de små "roliga" tjaffsen blev till något stort bråk som gjorde att vi tappade kontakten någon gång i juni.. jag kämpade på som att ingenting hade hänt, för jag ville gå vidare. träffade en annan kille i juli som jag inte var kär i direkt men vi blev tsm.. då hade jag inte pratat med dig på en hel månad och bestämde mig för att berätta det för dig vad som hände i mitt liv, för jag ville fortfarande att du skulle få veta. du önskade mig lycka till men tillslut började vi bråka igen.. dagarna gick och jag kände hur hemskt det var att bara bråka med dig, så jag och han gjorde slut i augusti.. ville få tillbaka kontakten med dig, men vågade inte riktigt att chansa, vad skulle hända? bråka ännu mer eller bara skita i varandra? men tillslut tog vi upp kontakten igen, och du hade en annan. jag var glad för din skull men kände fortfarande att jag hade känslorna för dig. ju mer vi snackade ju gladare blev jag och tillslut gjorde även du sluta med henne för att kunna prata med mig. månaderna gick och vi var glada och jag kände att jag hade allt jag ville ha, kärleken och mina underbara vänner. men veckan innan jag fyllde år, på en tisdag börja vi bråka, och bråket blev bara större och större. jag kommer ihåg hur krossad jag kände mig och hur mycket jag grät för att vi bråka. jag ringde min bästa vän och jag kunde knappt prata för att jag var så ledsen. dagen efter klockan halv 8 på kvällen får jag ett sms ifrån din kompis och där stannar hela min värld till. att en sådan underbar person som dig hade gjort något sånt kunde jag inte få in. jag svalade och hoppades på att du skulle bli bättre. veckan efter var det min födelsedag, kommer ihåg hur mycket jag önskade att du bara skulle skicka ett sms till mig och gratta mig, men visste att du inte kunde och jag blev så jävla sur och besviken på mig själv att jag hade bråkat med dig. men tillslut får jag ett grattis ifrån mig och jag kände mig lättad att du fanns där fortfarande.
månaderna fortsatte att gå och jag hoppades bara hela tiden att en dag skulle du må bra igen.

2009, började bra. månaderna rullade på som vanligt men kände mig pressad tack vare skolan, den stressade mig som jag vet inte vad. men ville göra det först och främst för min bästa vän men även för dig. jag svalade alla problem jag fick och försökte med skolan. men det hjälpte inte vilket gjorde att jag började skolka.. varför jag gjorde det har jag inget riktigt svar på, men ville inte vara i skolan, kunde inte vara där. satt bara hemma och bara tittade rätt ut. många telefonsamtal hem gjorde att jag började gå till skolan igen, men gjorde aldrig mitt bästa för jag hade ingen lust att klara av skolan då. men äntligen kom klassresan som alla hade längtat till på ett sätt, men det var det sista vi skulle få göra med 9c. vi åkte till danmark, allt gick helt som jag ville. hade roligt och allt sånt tills näst sista dagen. tänker inte gå in på det, men det fick mig att tvivla.. men danmarks resan med 9c kommer jag aldrig att glömma. men jag kommer även aldrig glömma hur mycket en vän kan svika. balen kom, och jag kände mig inte alls pepp för jag visste vem som var där, men jag bet ihop och sket i det och hade jätteroligt ändå. sedan kom skolavslutningen, fan vad hemskt det var.
sommarlovet hur ska man förklara det? kreta två veckor, mycket bråk med dig igen fyfan vad jag hatade vissa dagar på kreta, men ändå var det så skönt att bara komma bort ifrån allting och bara kunna ta hand om sig själv lite. veckan efter drog jag till småland för att träffa mina underbara kompisar därifrån, jag hade knappt pratat med dig då men då och då skickade du sms och vissa nätter satte jag mig upp i sängen och bara titta runt, varje gång trodde jag att du hade kommit dit för att se mig. vissa nätter drömde jag det värsta mardrömmar jag har haft, bla med dig och sedan med det som hände i danmark, hur skulle jag kunna släppa det? men varje dag tänkte jag bara på mina vänner där nere och jag kände mig så jävla glad att få kunna ha det bra utan att tänka på något som hade hänt.
men hur skulle gymnasiumet vara? jag ville att du skulle veta, jag ville att du skulle vara där för mig.. jag var rädd men ändå lättad att jag kunde få visa vad jag kunde i en skola som ingen visste något om mig. allting började bra och jag kände verkligen hur glad jag var att jag hade valt den linjen. men när jag gick på APU;n så sms du mig igen och jag fick ett slag i hjärtat, jag ville inte förlora dig men samtidit inte ha dig så nära som vi hade haft, jag började bli förvirrad igen. jag ville inte komma tillbaka på samma ställe som jag var några månader innan. jag fick fram mitt riktiga jag och fortsatte som att ingenting hade hänt och jag kände mig så lättad att jag kunde göra det.
jag har tagit så mycket skit ifrån dig men ändå varit stark. jag har bråkat om dig med han som var min bästa killkompis som inte är det nu. jag visste inte vad jag hade att säga men jag visste att jag var kaxig och tyken för jag vet att du betyder något för mig.
nu den 23 november inser jag att det bara är 2 dagar kvar tills det är två år sedan vi började snacka.. hur ska jag kontrollera det? jag sitter här och är rädd hur jag ska kunna kontrollera det, men samtidigt vet jag att jag kan om jag bara vill.
du betyder fortfarande något för mig, men inte lika mycket som du gjorde då. men jag hoppas att jag alltid kommer få ha någon plats i ditt liv, för det vill jag ha.

men detta vill jag även tacka min bästa vän som har funnits där för mig i alla lägen. tack, jag älskar dig det hoppas jag att du förstår. jag hoppas att det alltid kommer vara vi två.

/ säändr

Jag tänker fortfarande på det som kunde ha hänt i fredags, alltså den 26 juni. Vad hade hänt om jag inte hade kaxat och varit feg? Inte vågat att säga emot? Hur skulle de andra reagera?
Det är något jag tänker på, även om det är inte hände något så vet jag faktiskt inte vad som kunde ha hänt.
Jag säger ofta till mina vänner att man ska glömma allt som är dåligt och bara kämpa på.
Jag vet själv att det är svårt att kunna göra det, men jag vet att mina vänner är starkare än vad de tror, visst det kanske jag också är det är inte det jag menar. Men på något sätt har den en vilja som jag inte har fattat hur man får den.
Det finns vissa personer runt om som är helt sjuka i huvudet och jag förstår mig inte på hur de ens kan tänka göra något. Jag som har varit med om massa olika saker, inte bara mig själv utan mina kompisar har blivit utsatta för saker som jag har hjälpt till med. Så jag vet vad jag snackar om, för jag vet hur det känns att må toppen och äntligen fått allting på plats och sen helt plöstligt kommer någon och säger ett ord eller rör en och då kan man vara tillbaka på den gamla tiden som man inte ville ha..
Jag vet att man inte ska tänka negativt, men hur ska man kunna tänka positivt när man är rädd för att se världen?
Tänk om man inte duger till? Tänk om något händer en igen?
Hur många funderingar har man inte egentligen?
Måste man vara rädd för att sitta själv vart som helst, får man inte göra det utan att någonting händer eller att man känner obehag?
Jag försöker själv att se framåt, positivt och att man inte ska vara rädd.
Men jag vet hur det känns att vara rädd, på riktigt.



/ Säändr