Jag tänker fortfarande på det som kunde ha hänt i fredags, alltså den 26 juni. Vad hade hänt om jag inte hade kaxat och varit feg? Inte vågat att säga emot? Hur skulle de andra reagera?
Det är något jag tänker på, även om det är inte hände något så vet jag faktiskt inte vad som kunde ha hänt.
Jag säger ofta till mina vänner att man ska glömma allt som är dåligt och bara kämpa på.
Jag vet själv att det är svårt att kunna göra det, men jag vet att mina vänner är starkare än vad de tror, visst det kanske jag också är det är inte det jag menar. Men på något sätt har den en vilja som jag inte har fattat hur man får den.
Det finns vissa personer runt om som är helt sjuka i huvudet och jag förstår mig inte på hur de ens kan tänka göra något. Jag som har varit med om massa olika saker, inte bara mig själv utan mina kompisar har blivit utsatta för saker som jag har hjälpt till med. Så jag vet vad jag snackar om, för jag vet hur det känns att må toppen och äntligen fått allting på plats och sen helt plöstligt kommer någon och säger ett ord eller rör en och då kan man vara tillbaka på den gamla tiden som man inte ville ha..
Jag vet att man inte ska tänka negativt, men hur ska man kunna tänka positivt när man är rädd för att se världen?
Tänk om man inte duger till? Tänk om något händer en igen?
Hur många funderingar har man inte egentligen?
Måste man vara rädd för att sitta själv vart som helst, får man inte göra det utan att någonting händer eller att man känner obehag?
Jag försöker själv att se framåt, positivt och att man inte ska vara rädd.
Men jag vet hur det känns att vara rädd, på riktigt.



/ Säändr