att vakna av en klump och tror att man drömmer, fast man inser snabbt att man inte drömmer är inte speciellt skoj.
att känna ångest i hela kroppen, men ändå kämpa sig för att ens ta på sig.
att göra saker som alltid är rätt är faktiskt inte så himla lätt. Hålla sig för att inte börja gråta, fastän man känner att gråten vill bara komma ut och skrika.
Idag är det 2 år sedan min morfar försvann ifrån mig, ifrån oss. Jag kan fortfarande inte fatta det, har fortfarande inte hunnit att säga hejdå till dig ännu, vart tog du vägen? Jag saknar dig så.
Går det verkligen att sakna någon så mycket så att man inte vet vad man ska ta sig till?
Morfar, jag saknar dig. Jag vill att du ska vara här och se allt som händer. Snälla kom tillbaka till oss, det är mycket bättre.
Morfar alla minnen, när du skällde på mig för att jag inte hade någon hjälm på mig när jag åkte sparkcykel, när du skällde på mig för att jag hade målat vid din ingång. Morfar, jag har efter alla år insett att du bara brydde dig om oss, du menade verkligen inget elak, du ville oss alla väl.
Tack vare dig är jag den jag är idag.
Morfar, jag önskar bara att jag bara kunde få se dig och säga tack. Tack för allting morfar, du var den bästa som existerade. Du som ville kämpa men när du fick reda på sjukdomen gav du upp, du visste vad som skulle hända. Det spelade ingen roll hur mycket du än kämpade. Jag vill bara tacka att du fanns vid mitt liv i 14 år.

Jag saknar dig.

Jag älskar dig ♥

8/1-08, då mitt liv förändrades.

/ säändr