S' 8/7-09, då var det ett och ett halvt år sedan
Läste just min systers blogg. När jag läste ett speciellt inlägg visste jag direkt vad det handlade om, även om jag läste första raden.
För två dagar sedan var det 18 månader sedan min morfar lämnade oss.
Det var just den dagen några minuter över 4 som jag vaknade av att telefonen ringde, på morgonen! Jag satte mig direkt upp och fattade att min morfar inte fanns kvar på jorden.
Det var just den dagen min mormor, min mamma och min syster hade åkt hem för att läkaren sa "det är ingen fara". Just den dagen utav alla andra som de lämnade morfar ensam och han somnade in helt själv. Men visste han om att han var själv?
Jag kom den näst sista dagen jag var där, jag och min syster kom in till rummet där han var med några andra patienter. Jag och min storasyster möttes av chock som fick oss att storgråta, morfar, våran älskade morfar hade många slangar runt sig, ögonen slutna och han andades tungt, nästan som han tyckte det var jobbigt.
Vi gick ut i väntesalen och grät och kramade om varandra.
När vi hade samlat ihop oss och lugnat oss lite kom vi in till vår älskade morfar igen och en läkare hade kommit. Han skulle få ett eget rum, som vi alla tyckte var bra.
När han var där i sitt egna rum gick allting för fort.
Stora doser morfin, då och då tryckte han våra händer, vi kunde inte formulera vad han nu försökte att säga. Mindre än ett dygn efter att han hade kommit till det egna rummet så var han i koma.
Min älskade morfar, jag saknar dig så mycket! Snälla kom tillbaka.
Jag vill bara spola tillbaka tiden då du fanns på jorden.
/ Säändr
För två dagar sedan var det 18 månader sedan min morfar lämnade oss.
Det var just den dagen några minuter över 4 som jag vaknade av att telefonen ringde, på morgonen! Jag satte mig direkt upp och fattade att min morfar inte fanns kvar på jorden.
Det var just den dagen min mormor, min mamma och min syster hade åkt hem för att läkaren sa "det är ingen fara". Just den dagen utav alla andra som de lämnade morfar ensam och han somnade in helt själv. Men visste han om att han var själv?
Jag kom den näst sista dagen jag var där, jag och min syster kom in till rummet där han var med några andra patienter. Jag och min storasyster möttes av chock som fick oss att storgråta, morfar, våran älskade morfar hade många slangar runt sig, ögonen slutna och han andades tungt, nästan som han tyckte det var jobbigt.
Vi gick ut i väntesalen och grät och kramade om varandra.
När vi hade samlat ihop oss och lugnat oss lite kom vi in till vår älskade morfar igen och en läkare hade kommit. Han skulle få ett eget rum, som vi alla tyckte var bra.
När han var där i sitt egna rum gick allting för fort.
Stora doser morfin, då och då tryckte han våra händer, vi kunde inte formulera vad han nu försökte att säga. Mindre än ett dygn efter att han hade kommit till det egna rummet så var han i koma.
Min älskade morfar, jag saknar dig så mycket! Snälla kom tillbaka.
Jag vill bara spola tillbaka tiden då du fanns på jorden.
/ Säändr
Kommentarer:
Trackback
